Hur mycket får jag skratta?

Två barn ska spela upp en charad under den stora dagen i skolan, och under en repetition visar de sin charad för alla i klassen för första gången. Och liksom går fram, vevar med ena armen och äter något. Och sen säger dom åt klassen att gissa vad det är som händer.
Alla gissar på att dom fiskar. Mm, ja, jo, rätt. Men vad äter dom?
Fisk? Stövlar? Eller kanske en gris?
Till slut säger dom vad det var. Mögel.
Jag garvar så jag dör. Hur ska man kunna gissa sig till det där?
Fröken blir arg. Jag kan inte sluta skratta.

Hollywoodinspelning

Är det värt att stänga av min tunnelbaneuppgång när jag ska åka till Ropsten, så att jag måste gå runt hela Tessinparken?
Vid Gärdet står stora tält, skynken och lastbilar. Jag smyger runt och låtsas som ingenting. Kanske kan man få sig en tjuvkik på Daniel Craig som tydligen snuffsar runt i Stockholms tunnelbanor. Läser i tidningen att man självklart stänger av och flyttar om hela Stockholm när självaste Hollywood är här med sina kameror och draktatueringar.

Tittar på skyn

Datumet var 7e maj och jag såg båthamnens första svala. Även denna helg har jag skådat svalorna. Eller ja, det var kanske bara en. Men den var en bra bit in över land då. Härligt, nu är insekterna, fåglarna från Afrika och sommaren här.

Tornseglaren kallades förut för tornsvala. Men det är ingen svala. Tornseglaren landar nästan aldrig. Den flyger i stort sätt hela tiden, utom när den häckar. Vissa tornsvalor tillbringar upp till tre år i luften, utan att landa en enda gång.
Kanske var det en sån jag såg, man ser ju inte riktigt vad som är vad. Fågel som fågel, liksom.

Tar hand om returen

Var på bio för första gången på länge i fredags. Allt var så vackert. Vi gick på den bästa biografen: Saga. Och vi såg den bästa filmen som erbjöds: Water for elephants.
Jag visste inte att man kunde böla så mycket. Vilken fin film. Den slutade till och med bra, ändå grät vi våra kinder våta. Sådär som bara tjejer kan gråta.

Åh, vad den var vacker. Och grym!

Full fart och riktigt underhållande

Vaknar: och det regnar

Äter frukost: och det regnar

Lägger mig i sängen igen: och det regnar

Somnar igen: och det regnar

Vaknar efter lunch: och det regnar

Pluggar: och det regnar

Går ut: och det regnar

På vägen hem spricker det upp och solen skiner. Fantastiskt efter allt detta regn.

Hata

Står i kassakön.
En kvinna plockar godis.Framför mig står en man. Kvinnan har plockat färdigt med godis. Hon trycker in sig framför mannen, som står framför mig, och jag står framför fyra andra. Hon säger: Ursäkta, men jag stod här! Är det okej? Jag har bara tre saker. Vad ska han säga liksom? Han går ju med på det.
Jag blir arg.
Det tar jättelång tid i kön. När det så äntligen är den här kvinnans tur, då börjar hon jiddra med kassörskan om vikten på hennes brev som hon ska skicka och vad hon ska ha för frimärke. Man bah: ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!! HATA!!!
För övrigt hatar jag coop snabbkassa. Den kan gå och dö. Hur mycket jidder det än är i vanliga kassakön så ställer jag mig inte i snabbkassan. Det blir alltid så jävla jobbigt med handväskor som rasar, vantar som man tappar, vikten blir fel och jag vill inte packa min fucking vara. Dessutom kan man aldrig låta bli att trycka in vanligt godis när man köper naturgodis.

Eftermiddagssol

Sitter och dinglar med benen på perrongen. Funderar på det här med converse. Jag har köpt nya, men använder ändå de gamla trasiga. Tiden går långsamt. Pendeltågen är försenade idag igen. Tur att man inte är på centralen, för det är strömavbrott. Strömavbrott när alla förortsbor vill hem från skiten och ta helg.
"Hej, ursäkta mig.." hör jag bakom ryggen.
Vrider mig på bänken och en kille ler mot mig. Min hjärna jobbar på högttryck. ("Vem fan är han!?") "Eh... ja..?..g?"
"Ja, jo.. skulle jag kunna få låna din mobil...?"
("NEEEEJ!!!") "Eh...?" Försöker le mig undan situationen. Inte fan vill jag låna ut den. Vem är han liksom? Det ringde ingen klocka och tänk om han bara ska ha den för att djävlas, kanske kastar han den rakt ut i spåret!
"Jag har alltså tappat min egen.."
"Okej..."
"Men jag vet var jag tappade den!"
"Jasså..?"
"Hemma hos mamma, eller i bilen!"
"Mhm..."
"Ja, kan jag få låna din? Jag ska bara ringa ett samtal och kolla.."
Han verkar ju ganska snäll, han får mig att le och dessutom ser han helt förtvivlad ut.
"Ja, okej..." Jag fipplar i jackfickan och han börjar stråla av glädje.
"Jag kan betala dig!" Han tar min telefon och lägger en tia i min hand. Den glänser rätt fint där och jag undrar om den lilla tian skulle kunna ersätta min telefon om han slänger den framför tåget. Han stirrar på telefonen en sekund innan han börjar trycka på siffrorna.
"Vem ska du ringa?"
"Mig själv.."
("Eh, va!?") "Dig själv? Vem tror du ska svara? Han som snott den?"
"Nejnej, jag hoppas mamma svarar!"
Det går flera sekunder, hundra år känns det som. Ingen svarar. Han ber om att få ringa ett samtal till. Till sin mamma. Det ska väl gå bra, två samtal hit eller dit.
"Bara du inte ringer någon nummerupplysning eller så.." säger jag och tänker på heta linjer.
Han ser lite fundersam ut men ber att få ringa ett tredje samtal för mamman svarar ju inte. Tåget kommer och det är smockat med folk. Det går nästan inte att komma in och han har ju inte ringt färdigt. Vi trycker in oss i en vagn och nu blir det ganska jobbigt. Han får aldrig något svar och inser väl själv att han inte kan ringa runt till hela världen och hur många nummer kan man ha i huvudet? Jag kan bara mitt eget. Ofta man ringer sig själv!
Där står vi, inklämda bland svettiga människor som har slagits ända från centralen. Han tittar på min telefon och mumlar att han har en likadan, fast utan blommor. Sen kommer jag inte ihåg vad jag säger, eller vad han säger. Jag får sån där social fobi och panik och svettningar och kli i ögat. Ska jag stå här, såhär nära honom i tio minuter?
Han kliver av på samma station som mig. Utan att han ber om det säger jag att han kan få låna telefonen igen. Och tänk vilken tur han har. Han får tag i sin mamma, som säger att hon kan komma med hans mobil.
Jag går förbi ICA och unnar mig en dricka, jag tänker att det är han som betalat den.

Hår

Hår är äckligt. Men kattpäls. Oj, jag älskart! Så länge den sitter kvar på själva katten.
Kattpäls: snyggt, vackert, mjukt, luktar gott...
Kattpäls is the shit, yes sir! Ryck i magen.

Rymdresa

Det är synd att Brucan måste dö sådär töntigt i slutet. Det sabbar ju hela filmen, Armageddon alltså.

Imorgon ska tentan i specialpedagogik, för min del, vara färdigskriven. Idag har jag inte ens öppnat dokumentet. Det skulle ju kunna sända ut en känsla av trygghet, som att jag på något sätt vet vad jag ska skriva, att jag har allt klart i huvudet. Men det har jag inte. Därför känner jag en vis stress. Samtidigt som jag känner mig rätt nöjd, för många klagar över att den är så svår, men jag har liksom inte tagit tag i den än och tror ändå att jag kan lösa det på ett smidigt sätt.

Innekatten är knäpp. Jag helt emot innekatter. Speciellt att ha bondkatter instängda i lägenhet. Men i annonsen stod det att han skulle bli en lugn katt, eftersom hans mamma var en Main coon. Tyvärr lider den här katten utav alla möjliga bokstavskombinationer och jag måste hela tiden dra efter luft när jag ser hur tråkigt han måste ha det här. Jag hittar aldrig den perfekta kattsanden heller till hans låda. Det irriterar mig.

Dessutom känner jag att jag håller på att gå in i någon sorts, eller slags stadium. Ett nytt stadium. Kanske en känsla av att allt är svårt och till vilken nytta. Det här med meningen, inte bara i livet, utan med allt.

Blodläge

När man har en tenta att skriva, då gör man vad som helst för att slippa.
Idag låg jag i sängen till klockan tre och läste ut Johan Theorins "Blodläge".

Den var inte speciellt bra och det sämsta är att det alltid står något om väsen på baksidan utav böckerna. Typ om tomtar, troll, älvor och läskiga saker i dimman. Men sen när man läser boken då finns det alltid en naturlig förklaring och huvudpersonen dissar allt som har med övernaturliga saker att göra.
Varför skriver dom sådär spännande på baksidan då rå!?

Den bästa boken någonsin är "Mannen under trappan" av Marie Hermanson. Där fattar man aldrig riktigt om det är på riktigt eller inte! Fast serien som gick på TV var ju askass.

För övrigt tycker jag att man ska tro på väsen. Och på Martebo-ljuset.
Jag har en kompis. Hennes mamma vet att det finns små tomtar överallt. För övrigt igen tycker jag nog att man skulle kunna skrämma barnen i dagens skolor med skolrået. Det skulle barnen bara må bra av!