Eftermiddagssol

Sitter och dinglar med benen på perrongen. Funderar på det här med converse. Jag har köpt nya, men använder ändå de gamla trasiga. Tiden går långsamt. Pendeltågen är försenade idag igen. Tur att man inte är på centralen, för det är strömavbrott. Strömavbrott när alla förortsbor vill hem från skiten och ta helg.
"Hej, ursäkta mig.." hör jag bakom ryggen.
Vrider mig på bänken och en kille ler mot mig. Min hjärna jobbar på högttryck. ("Vem fan är han!?") "Eh... ja..?..g?"
"Ja, jo.. skulle jag kunna få låna din mobil...?"
("NEEEEJ!!!") "Eh...?" Försöker le mig undan situationen. Inte fan vill jag låna ut den. Vem är han liksom? Det ringde ingen klocka och tänk om han bara ska ha den för att djävlas, kanske kastar han den rakt ut i spåret!
"Jag har alltså tappat min egen.."
"Okej..."
"Men jag vet var jag tappade den!"
"Jasså..?"
"Hemma hos mamma, eller i bilen!"
"Mhm..."
"Ja, kan jag få låna din? Jag ska bara ringa ett samtal och kolla.."
Han verkar ju ganska snäll, han får mig att le och dessutom ser han helt förtvivlad ut.
"Ja, okej..." Jag fipplar i jackfickan och han börjar stråla av glädje.
"Jag kan betala dig!" Han tar min telefon och lägger en tia i min hand. Den glänser rätt fint där och jag undrar om den lilla tian skulle kunna ersätta min telefon om han slänger den framför tåget. Han stirrar på telefonen en sekund innan han börjar trycka på siffrorna.
"Vem ska du ringa?"
"Mig själv.."
("Eh, va!?") "Dig själv? Vem tror du ska svara? Han som snott den?"
"Nejnej, jag hoppas mamma svarar!"
Det går flera sekunder, hundra år känns det som. Ingen svarar. Han ber om att få ringa ett samtal till. Till sin mamma. Det ska väl gå bra, två samtal hit eller dit.
"Bara du inte ringer någon nummerupplysning eller så.." säger jag och tänker på heta linjer.
Han ser lite fundersam ut men ber att få ringa ett tredje samtal för mamman svarar ju inte. Tåget kommer och det är smockat med folk. Det går nästan inte att komma in och han har ju inte ringt färdigt. Vi trycker in oss i en vagn och nu blir det ganska jobbigt. Han får aldrig något svar och inser väl själv att han inte kan ringa runt till hela världen och hur många nummer kan man ha i huvudet? Jag kan bara mitt eget. Ofta man ringer sig själv!
Där står vi, inklämda bland svettiga människor som har slagits ända från centralen. Han tittar på min telefon och mumlar att han har en likadan, fast utan blommor. Sen kommer jag inte ihåg vad jag säger, eller vad han säger. Jag får sån där social fobi och panik och svettningar och kli i ögat. Ska jag stå här, såhär nära honom i tio minuter?
Han kliver av på samma station som mig. Utan att han ber om det säger jag att han kan få låna telefonen igen. Och tänk vilken tur han har. Han får tag i sin mamma, som säger att hon kan komma med hans mobil.
Jag går förbi ICA och unnar mig en dricka, jag tänker att det är han som betalat den.